Kom precis hem och känner mig lite låg... Igår fick jag ett svar som jag inte ville ha. Nu kom jag hem från ett besök hos morfar som ligger på ett äldreboende och det gör en alltid lite låg.
Min morfar har alltid varit stark och burdus och aldrig rädd, nu ligger han som en fågelunge i sängen på äldreboendet... När man tänker på hur han varit och ser honom nu växer klumpen i halsen. Han har magrat något otroligt! Morfar var alltid stor och stark och hade svar på tal när nyfikna kärringar och gubbar la näsan i blöt. Alltid försvarade han sina egna. "När svenskarna svär låter det som när en bommullstuss faller i golvet" sa alltid morfar. När han svor så skakade väggarna, hahahah... Han älskade att fiska och jag minns när han väckte oss ungar, min kusin, brorsan och mig klockan fyra på natten för att vi skulle fiska. Jag fiskade upp mina första abborrar ur strömmen i Stockholm och jag var överlycklig för jag skulle få rensa dem själv. Men jag hann aldrig det för min lillkusin spolade ner dem i toaletten, hahah... Morfar är den som fått oss alla att älska stan. Vi kunde gå runt i timmar kring stan... Och han berättade och visste om platserna och byggnaderna. Han älskade att åka till stan. När han blev pensionär åkte han in till stan varje morgon och gick runt där. Demensen fick ett grepp om honom och besöken in till stan blev färre och färre...
Nu är morfar liten, klen och rädd. Demensen har ändrat hans personlighet....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag minns din morfar också, han har ju alltid funnits där under min barndom. Jag älskar min uppväxt i Sågen för man kände alla, man var aldrig rädd för man kände de flesta vuxna,även om det fanns vissa vuxna man var rädd för. Hela din familj är en sådan familj som jag alltid kommer att minnas, ni är en stor familj och jag var lite avundsjuk för ni hade alltid varandra, det fanns alltid någon ni kunde gå till! Jag hade bara brorsan, mamma och pappa, resten av familjen bodde inte i Sågen utan var spridd runt omkring i landet.
SvaraRaderaDet är alltid tråkigt när en kär familjemedlem blir gammal.....man tror att de alltid ska finnas kvar i ens närhet... Kram
Tack Annelie! Det värmde, ja vi stog nog ut rätt mycket hahahah... Hos oss var det alltid liv i luckan! Men som du säger vi hade alltid varandra och hade alltid någon vi kunde vända oss till. Ja sågen va allt bra på den tiden... Kram
SvaraRadera