Så nu har jag hunnit smälta upplevelserna från konserten med den store Ozzy. Det var grymt, det var magiskt och alldeles underbart. Han har det fortfarande. Trots parkinsongång, stela hopp vid micken på den spartanska scenen så äger han globen med sin säregna röst, sång och närvaro! Sången har av förståeliga skäl krackelerat en aning och rösten sviker ibland i de höga och starka partierna, det är som att han inte orkar hela vägen. Men satan det låter ändå bra! Med tanke på hans ålder och det liv han levt så är rösten mer än stark!
Jag hade förväntat mig att den store mannen, den levande legenden skulle köra många låtar från nya plattan, men glädjande nog körde han mest gamla låtar. Nya plattan har sina smycken men låtarna har långt ifrån samma standard som de äldre, men bättre än de senaste plattorna. Har för mig att den enda låten från nya plattan var Let me hear you scream! Hela globen skrek!
Bästa låtarn under kvällen: War Pigs, Mr Crowley, Road to Nowhere, Paranoid och allsången till Mama Im coming home... Ett fullsatt globen som sjunger med, helt magiskt. Om min önskan betytt något hade jag gärna velat höra Perry Mason spelas, men man ska aldrig få för mycket av det goda. Och många godbitar avlöste varandra under kvällen.
Bäst under kvällen var givetvist Ozzy men det långa och tunga trumsolot var en upplevelse. Helvete vad rysningarna bytte av varandra en efter en.
När War Pigs kommer upp skriker Ozzy att han vill se allas tändare komma fram. Hela globen förvandlas till Milky Way... Under introt till Road to nowhere tänds ännu fler tändare och mobiler. Så mäktigt, så vackert!
He is still going strong! Trodde att det här kanske var sista chansen att få se Ozzy uppträda, men som han gick på igår tror jag att vi kanske kommer ha en chans till här i Sverige.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar