En liten ateljé

Nu skriver jag äntligen... Har kommit in i det igen... Krampen har släppt. Visserligen kom det någon vecka försent, men va fan nu är lusten här och hjärnan är med. Bara att hänga på!

Synd bara att alla andra bestyr ropar... Något jag kan bli arg över är när jag äntligen sitter i skrivprocessen och den flyter på som rinnande vatten och jag blir störd. Barn, tvätt (eller ärligt talat den skiter jag i just nu), matlagning, rastning av hund och telefoner som ringer (kan ju bero på vem som ringer också). Men att överhuvudtaget bli störd, för den känsla som är när man sitter och skriver där man glömmer tid och rum är så härlig! Hunger vad är det? Finns inte just då. Men barnen är ju inte i någon skrivprocess så de blir förstås hungriga.

Varje gång jag blir avbruten är jag rädd att jag inte ska hitta tillbaka till känslan (det har hänt många gånger). Nä, jag skulle vilja ha ett eget krypin någonstans där jag kan stänga in mig och inte komma fram förrän jag är färdig. En liten stuga kanske? En liten ateljé inne i stan kanske? Då skulle jag ha nära till krogen eftersom jag gärna vill fira när jag suttit instängd i flera dygn och låtit skägget och ögonbryn växa, nerökt, innanmätet fyllt av kaffe och nertuggade nagelband.

Det ska jag ha mig (en liten ateljé i gamla stan eller nåt alltså) inom en framtid...