Bluesfeeling!

Sitter här på nattkröken och funderar över livet och andra ting. Undrar hur framtiden kommer se ut. Står igen vid ett vägskäl. Vilken väg ska jag välja att gå? Trygghet framför ovisshet? Lika svårt varenda gång. Det sägs att vart sjunde år förändras livet. Tror att det igen gått sju år sedan det sist förändrades för mig och mina tankar innan förändringen var de samma som nu. Jag stog inför ett val, den gången valde jag att studera för att komma in på högskolan. Tanken då var att jag skulle bli socionom med inriktning mot diakonissa. Jag sökte den utbildningen på den end askola som hade inriktningen diakon. Blev kallad på intervju! Det var positivt, men frågorna var inte positiva. Den fråga jag absolut inte ville ha var den om hur jag skulle agera vid ett eventuellt omhändertagande om ett barn. Självklart fick jag frågan: Vad gör du i en situation som denna? Du ska ta ett gråtande barn från en skrikande hysterisk mammas famn? Jag stammade och sa till slut med darrande röst att: Ja, jo, visst ok om lagen säger så, då måste jag göra det. Men innerst inne höll jag fingrarna i kors! Hade jag blivit socionom skulle det ha varit det sista jag ville jobba med. Att ta beslut om vem som är en god eller dålig förälder! Vem är jag att ta sådana beslut? Nej, jag ville inte och det märkte nog de som intervjuade också. Jag kom inte in!

Fick lite skällning från höger och vänster: Men hur kunde du vara så dum så du bara sökte till en skola? Du skulle ju sökt flera stycken!!
Jobbade den hösten och till våren sökte jag igen. Till alla socionomutbildningar som fanns inom Stockholm. När jag satt där och sökte kom jag plötsligt på att: Va fan! Jag kan ju söka vad jag vill!! Jag blundade, pekade med fingret på dataskärmen, öppnade ögonen. Tittade!! Fingret hamnade på journalistik!! Ja va sjutton tänkte jag och la in en ansökan om det också!

Tiden gick och socionom kändes mer och mer fel. Journalistik kändes mer rätt! Min kära fröken på komvux hade väckt min skrivarlust åter som legat i dvala sedan tonåren. Hon upphöjde mig till skyarna! Kändes nästan som ett skämt.. Jag ville inte tro henne! Undrade om hon riktigt menade det hon sade. Jag har aldrig varit begåvad med självförtroende. Alltid bara tvivel på mig själv! Undra varför, har ju faktiskt åstadkommit en hel del bra under livets gång. Egentligen borde jag vara stolt över mig själv. Visst är jag det ibland, men tvivlet finns alltid där. Önskar att jag bara kunde släppa detta tvivel, lita på mig själv och min förmåga. Men fan det finns alltid de som är bättre... Dessutom är jag värdelös på grammatik!

Som barn skrev jag jämt berättelser och lekte tv och radio. Har alltid trots min blyghet varit nyfiken och älskat att lyssna på människors levnadsberättelser. Aldrig kunnat hålla käften när det gällt orättvisor... Alltid velat se sanningen komma fram och jag har alltid hatat lögner. Ok, i korthet så kändes journalist mer och mer rätt. Jag har aldrig ångrat att jag valde den vägen.. Men nu, det är en oviss bransch och inte det lättaste yrket att få jobb inom. Såklart jag tvivlar en aning men mest på mig själv. Ska jag verkligen hålla på med det här, är jag verkligen så bra som min svenskalärare sa? SUCK!! Ja, jag vet inte! Hoppas bara att jag kommer att få klarhet och veta precis hur jag ska göra som den klarhet som kom för sju år sedan.