Skrytarbänken

Jag var precis ute på balkongen när jag fick se ytterligare ett vårtecken. En citrongul fjäril fladdrade förbi.
Jag kommer nu återigen ta er till min barndoms minnen. Citronfjärilen var det absoluta tecknet på att våren kommit till vårt lilla samhälle. Ett annat tecken var a-lagarna som belägrat bänkarna i centrum. Och det här är en slags hyllning till dessa.

Som blommor som legat i mörkret och väntat på ljuset kom de ut i vårsolen. Säkert mer högljudda och glada än annars ungefär som korna när de släpps ut på grönbete. För det hördes när de satt i centrum. De tjoade pratade med folk som gick förbi ibland var det någon av de som dansade en slags sjörövardans med flaskan eller burken i ena handen. Där satt de på skrytarbänken som de kallade bänken för och skrålade, drack, skröt, bråkade ibland och skvallrade om folk som gick förbi och sådana som inte gick förbi.
Här följer nu en kort presentation av hur dessa farbröder fick sina namn, Piller Åke, Jägarmästarn, Skeppsredarn, Kronofogden, Taxi Göte, Ärlige Bosse, Skrot Olle, Pelle Pund och farbror Gunnar.

Piller Åke var en gammal kirurg som skrev ut piller åt sig själv, morfin och liknande. Han fastnade i skiten och kunde senare även lägga till alkoholmissbruk på meritlistan. Han skrålade och var oftast glad minns jag till skillnad från skrot Olle som oftast var arg men även han skrålade.

Jägarmästarn fick sitt namn för att han tyckte om att jaga älg. Skeppsredarn fick namnet för att han ägde en lite eka som han brukade ro runt i (han skröt såklart om denna eka, enligt honom var det ingen eka utan en betydligt större båt).

Kronofogden hade lånat ut en krona till någon och krävde tillbaka denna ynka krona. Hans snålhet gjorde att han fick namnet kronofogden. Taxi Göte körde såklart taxi det säger ju namnet redan. När han satt på skrytarbänken och skröt om att han skulle flytta utomlands, till Kongo för att vara exakt, visste de andra farbröderna att han åkt fast för rattfylla ännu en gång och att ännu en volta på kåken väntade honom... Men finkänsliga som de var sa de ingenting om det. Han fick skryta på!

Ärlige Bosse hittade en plånbok som han lämnade tillbaka till dess rättmätige ägare. När han satt på skrytarbänken berättade han stolt om hur han hittat denna plånbok, plockat på sig pengarna som låg däri tittat på ID kortet lagt tillbaka den i plånboken och lagt ner plånboken i dess ägares brevlåda. Det var en självklarhet för Bosse att återlämna plånboken med ID handlingar och andra kort i. Han visste ju själv hur besvärligt det var att bli av med sådana handlingar. Så fick ärlige Bosse sitt namn av de andra på skrytarbänken. Även denna gång var de andra finkänsliga och sa ingenting om pengarna han plockade på sig.

En dag i centrum var det något som gjort Skrot Olle mycket upprörd, behövdes inte mycket som retade upp honom. Den här dagen var det Pelle Pund som irriterat Olle. Olle skrek och gormade på Pelle pund och de andra farbröderna på bänken skakade lite på huvudena och tänkte: Jaha nu börjas det igen... Olle va riktigt arg och skulle sparka till Pelle... Benet flög iväg genom luften och kvar fladdrade byxbenet. Pelle pund och de andra på bänken frös till i förvåning. Olle stod kvar på ett ben och såg lika förvånad ut han, dock var han den som först vaknade upp ur förvåningen och nu svor han ännu mer... De finkänsliga på bänken sa ingenting men de gav honom namnet Skrot Olle.

Hur Pelle pund fått sitt namn säger sig självt och behöver ingen närmare förklaring. Pelle var en pundare som undrade vart samhället höll på att ta vägen, hur kunde någon vara så nedrig att den stal Pelles cykel. Förjävligt tyckte Pelle som hade "lånat" denna cykel från ett cykelställ.

Farbror Gunnar fick sitt namn från oss barn. Han var klok och varnade oss alltid från alkohol och annan skit. Gunnar var snäll och vi barn fick ofta en slant från honom. Slantarna sprang vi med till tobaksaffären som ägdes av Toffeln och hans fru. Tobaksaffären luktade cigarr och godis. Bakom glasmontern fanns allt godis prydligt upplagt i små lådor. Vi pekade på krokodiltårar i olika färger, de kostade bara fem öre styck. Toffeln plockade upp de med en liten metalltång och la de i de små godispåsarna. Hur Toffeln fick sitt namn har jag glömt i skrivandets stund... Men jag misstänker att det hade något med hans fru att göra...

Farbröderna på bänken var fenomenala på att skryta för varandra... En dag på väg hem från skolan råkade mina ögon fastna vid skrot Olles fönster. Istället för gardiner hade Olle tejpat fast pengar på vaje ruta. Ja hela rutan var täckt av pengar. När jag kom hem fick jag veta att en dag på skrytarbänken hade Olle skrytit om hur rik han var. Ingen av de andra på bänken tycktes tro honom, så för att bevisa motsatsen tejpade han upp alla sina pengar på fönsterrutorna så att alla kunde se hur rik han var och avundas.

Idag när jag sitter i centrum slår det mig hur tyst det är nu... Det var trevligt med farbröderna på skrytarbänken. Det var liv och rörelse och ingen såg ner på eller rynkade på näsan åt dessa orginal. I värmen samlades alla på torget, hälsade och pratade med a-lagare och icke a-lagare... Det känns som det var humanare tider. Och hur mycket farbröderna än bråkade med varandra, hur mycket de än skröt och försökte övertäffa varandra så höll de alltid reda på varandra. Det var sorgligt att se under åren hur det varje vår minskade på bänken. Man kunde även se sorg i farbrödernas ansikten... Nu finns nästan inga kvar av dessa. De har för längesedan färdats till en bättre plats där de alltid får se ljus och aldrig behöver krypa in i mörkret igen en plats där de aldrig behöver vara ensamma.