Alla måsten så fort solen är framme...

Satt idag och längtade till sommaren. Sen läste jag ett gammalt inlägg på min andra blogg, och nu minns jag ju hur det brukar vara... Blir matt bara jag tänker på det!!



Rent känslomässigt har den här sommaren varit mysko. Och vart har den tagit vägen?

Kanske den har försvunnit pga alla måsten, all oro över alla måsten. Jag tillhör den lilla grupp av människor som tycker det kan vara skönt med en regnig sommar. Det blir liksom mer avkopplande, man hinner med saker som man inte skulle gjort om solen är framme.

Så fort solen är framme kommer alla måsten, framförallt detta måste med stranden. Det kan tyckas att sol och bad är att koppla av och lata sig.

Packa ner, otåliga ungar som tjatar och frågar: näääääär äääär det fäääärdigt! Meeeeen maaaamma är du inte klar ännuuuuu, vi orkar inte vänta. Vad de inte förstår är att jag packar ner kex, saft och annat som hör stranden till för deras skull, för att de inte ska behöva sitta vid kompisarnas filtar och storögt titta på kexen som de stoppar i munnen, tills mamman eller pappan där blir nervös och känner sig tvungen att bjuda på kex för att slippa de bedjande ögonen.

Packa cyklarna fulla med förtäring, handdukar, och diverse badleksaker, samt en stor badring som endast får plats på min arm, vilket gör att den i vinddraget flyger upp i ansiktet och då ser jag inget. Men varför inte släppa ut luften och vika ner den bland all annan packning. Nä, när jag väl blåst upp den och blivit illamående och snurrig av allt blåsande så får den förbli uppblåst fram till att badsäsongen är över.

Meeeeen koooom nuuu, skriker barnen. Ja,ja,ja... jag kommer nu. Iväg på cyklarna vi far, ahhhh äntligen på väg till den förbannade stranden. På vägen dit har jag ett stort antal gånger skrikit på barnen (eftersom de inte hör vad jag säger annars) iiiinnnn mooot siiidan, det kommer en biiiil. Iiiiiiiin mooot siiidan saaa jaaaag, eller vill ni bli påkörda och ligga som mos på vägen, eller sitta som en mosad fluga på bilrutan, (nu måste ni förstå att kommentarerna kommer sig av att jag redan skrikit ett antal gånger och känner mig oerhört frustrerad). Och jag har ju saaagt att det inte är en tääävling, huvudsaken är att vi kommer fram levande....

Vi har inte långt kvar och jag svär över alla bilister som envisas med att ta bilen även om vissa av de inte har längre till stranden än vad vi har... Bara vi kommer fram så blir det lugnt...

Väl framme vill jag lugnt lägga ut filtar och packa upp, men självklart hinner jag inte mer än sätta ner stödet, så börjar barnen slita och dra i all packning. Min cykel far nästan omkull, och allt blir rörigt. Ok, barnen får springa ner till vattnet. Nu, packar jag upp.

Hemma förmanar jag barnen och talar om hur de ska betee sig vid badet. KOM IHÅG!!! Till den lilla: Du får inte gå längre ut än till naveln. Till den stora: Du får inte gå längre ut än till tuttknapparna. Och ni vet att jag inte har någon lust att skrika som en galning på stranden ni vet vad som gäller. Ni är på den sidan av vattnet där vi har våra filtar så att jag ser er. Jaaaa, säger barnen, vi lovar.

När jag lagt ut filtar och packat upp, vänder jag mig om och ser att den lilla och den stora håller till på den andra sidan stranden, den lilla upp till tuttknapparna och den stora upp till hakan. Även om jag inte hade planerat att bada så blir jag nu tvungen att stega ner i det iskalla vattnet, eftersom jag inte vill gapa på de.

Jaaaaaaa!!!!! Kolla maaama ska också baaada, de rusar fram och tycker det är skitkul att stänka iskallt vatten på mamma. Ingen hör att jag försöker tala om att jag inte alls ska bada, jag ska bara säga att ni inte får vara på den här sidan och absolut inte så långt ut. Nåja, eftersom jag ändå är blöt så badar jag en stund. Får en chans att prata med de.

Väl uppe sitter jag och stirrar eller så ligger jag och stirrar på de för att inte tappa de ur sikte. De kommer upp för lite förtärning, samtidigt som de klampar på min filt som fylls med sand. Nu är de uppe, så jag vänder på min kroppshydda för att sola framsidan. Det varar i några sekunder, sen har barnen ätit sina kex, springer ner till vattnet och jag vänder tillbaka, fortsätter stirra.

Medan barnen håller sig på en lagom vatten nivå passar jag på att titta runt på stranden. Jag ser familjer som kommer med stora frysväskor, solstolar, uppblåsta delfiner, krokodiler, badmadrasser i olika lysande kulörer, och nu förstår jag varför de åker bil, aldrig att de skulle få plats med allt på cyklar...

Dags att bege sig hemåt, och det förvånar mig varje gång att trots en del olydnad från mina barn brukar de oftast utan tjat komma upp ur vattnet när det är dags för hemfärd.

Hemma:seg i huvudet av den heta solen, ont i huvudet av allt stirrande, lika svettig igen som innan vi åkte ner, packa upp, sand i hela lägenheten, tvätta upp badkläder, hänga upp handdukar, se till att få barnen in i duschen, laga mat till två utsvultna badungar.

Jag är slut som människa, lägger mig på soffan för att vila en stund, men faaaan vad det bränner på ryggen och baksidan av låren. Självklart har baksidan blivit bränd av allt stirrande, sittande och liggande åt ett och samma håll... Hur snyggt är det när bara baksidan blir röd och sedan brun medan framsidan är lika vit som innan man gick ner till stranden.

Barnen tjoar och säger att va kul det va på stranden mamma och det va så roligt att du också badade, fast du sa innan att du inte skulle bada... Mmmm, ja det va jätte kul, svarar jag slött. Tänker, snälla,snälla,snälla... låt det regna imorgon...

Tacka vet jag ett kvällsdopp. Nästan tomt på stranden, enda packningen handdukar och en flaska vatten, luften är alldeles ljummen, det doftar sommar. Vackert med solnedgången som speglar sig i ett blankt vatten, några änder som sakta glider i vattnet. Barnen är lika betagna av den naturliga tavlan som jag, de är också lugna och vi sitter där efter badet och bara njuter av lugnet, den vackra utsikten och sommardofterna... Hemma somnar vi gott, lugna och svala...

Kram hoppas alla haft en bra sommar