Som om världen är provisoriskt död

Söndag och ännu en helg till ända. Inte klokt vad det går fort. Förr om åren led jag av svår söndagsångest. Den ångesten kom sakta krypande redan på fredagen. -Oh gud fredag, imorgon redan lördag och sen söndag... Och vips så är det måndag.

Jag verkligen hatade söndagar och hade riktig ångest... Det var på den tiden då jag gick på högstadiet. Och senare arbetade måndag till fredag och var tvungen att vakna till en skärande väckarklocka som verkligen skar genom märg och ben. Men även som barn hade jag svårt för dessa dagar eftersom det var som att världen stannat och allt var helt dött. Ja på den tiden var söndagarna vilodagar affärer var stängda eller så stängde de tidigare. Folk höll sig hemma så gatorna och gårdarna ekade tomma. Och om jag minns rätt så var det bara sport på tv hela dagarna. Och det var lika kul som när mamma och mormor skulle se på "Hem till gården" ungefär. En bra jämförelse för övrigt söndagarna var som ett avsnitt ur "Hem till gården" segt, kalt, grått och tråkiga människor.

På något märkligt sätt kunde inte jag glädja mig åt fredagen som alla andra gjorde eftersom jag visste att snart är det måndag igen.

Denna kraftiga ågren försvann när jag började arbeta natt. Men ett litet spår finns kvar. Jag har fortfarande svårt för söndagar det är som om världen är provisoriskt död.