Livet har verkligen mening

Jaa!! Jag kom på det. Falafel heter det ju :)

Gick bra på seminariet idag. Inga större fel på inslaget. Vi skulle såklart ha haft med hyresgäster som skulle få yttra sig, det visste vi också... Meeeen det var inga hyresgäster som ville ställa upp. Därför fick bara ena sidan av konflikten yttra sig. Synd, men skitsamma jag är nöjd. Och Marie hade gjort ett bra jobb med redigeringen som vanligt.

Nästa vecka ska vi spela in i studio och gå på studiebesök på TV4. Ska bli kul och intressant. Ja! Vår tidskrift hade kommit idag. Fan jag blir så stolt över vår klass, tidskriften blev ju skitbra!

Jag tänkte igår kväll att livet har verkligen mening och alla har vi vår väg utstakad. Läste för några dagar sedan min gamla dagbok från tonåren. Mycket pinsamt, ja. Mycket, mycket pinsamt. Men tänk att jag mådde så dåligt. Jag mådde dåligt för jag visste inte vad jag ville med mitt liv. Som avslut på dagboken har jag skrivit "Undra vad det kommer bli av mig?"

Hade glömt att jag var så bekymrad över hur mitt liv skulle se ut. Jag var absolut ingen plugghäst och tror jag knappt var i skolan under högstadiet. Någonstans visste jag vad jag ville. Något kreativt ville jag hålla på med. En stor dröm var att plugga på södra latin. Men våra uppmuntrande lärare och studievägledare var duktiga på att trycka ner oss ungdomar som de redan dömt ut i förväg. Hade jag vetat att det var intagningsprov till södra latin hade jag hängt på och jag tror jag hade kommit in. Men lärare och studievägledare upplyste inte om detta. Det enda de sa va - Hahahahah, troooor du att duuuu kommer in där! Nä, hahah du med dina betyyyg.

Ja, så jag försökte inte ens. Självförtroende var inget det fanns mycket av hos mig på den tiden.
Om någon då hade sagt till mig att när du är 36 kommer du plugga journalistik på högskolan så hade jag själv skakat på huvudet och skrattat lika rått som lärarna och studievägledarna åt mitt liv som inte skulle bli något.

Visst har det gått upp och ner och många gånger har jag tänkt att nä, fan de hade rätt. Men något inom mig en röst djupt där inne har sedan barnsben alltid sagt mig att det kommer gå bra. Och jag är begåvad med ett jäklar anamma och revanchlusta. Sedan jag var barn har jag alltid tänkt att jag ska minsann visa de jävlarna.

Nu pluggar jag, och som jag slet på komvux för att få mina betyg för att kunna studera på högskola/universitet, jag har två av de absolut bästaste barnen man kan ha. Det blev faktiskt något av mitt liv trots studievägledare och lärares skepsis.
Även om det skulle bli för mycket en dag och jag hoppar skolan eller att det skulle bli skitsvårt att få jobb som journalist så ser jag inte det som något misslyckande. Nä, för jag har fått en bra självkänsla och ett bättre självförtroende. För jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan och vågar.

Så till er som har panik och känner er som skitar för att ni inte vet vad ni vill bli när ni blir stora säger jag bara att det kommer när ni är redo. Och tänk tillbaks på vad ni drömde om när ni var barn och vad ni tyckte om att leka när ni var barn.

Jag förstod vid 36 års ålder vad jag ville och när jag tänkte tillbaka på vad jag tyckte om att leka som barn kom jag ihåg. Att jag ofta lekte att jag var nyhetsuppläsare och jobbade på radio. Jag pratade och visade vädret på en egengjord karta. Emellan spelade jag musik. Och fortfarande idag har jag kvar ett kasettband där jag och en kompis under ett helt sportlov lekte radio. Vi gjorde våra egna reklaminslag och allt, jag tror vi var i tolvårsåldern.

Den som har en kreativ ådra måste hålla på med något kreativt annars blir den människan inte glad i själen. Och tro mig jag har sett många exempel på kreativa människor som kvävt sig själva till bitterhet.