Tvivel, tvivel, tvivel

Hej igen!

Känner mig lite deppig. Igen har känslan av att ha valt fel infunnit sig. Känner prestationsångest inför imorgon. Har en intervju och reportagearbete från klockan 21-06 imorgon. Känner mig värdelös... Varför ska jag bli journalist? Kommer jag överhuvudtaget få ett jobb som journalist när utbildningen är klar? Jag kommer sitta med studieskulder upp över öronen när allt är klart.

Kan jag skriva? Kan jag göra tv, radio, skriva nyheter, researcha och intervjua? Önskar man kunde få (oooops! ber om ursäkt, att använda "man" är no, no enligt våra lärare) ett riktigt besked från lärarna ifall de tycker att man (ooops!) ska fortsätta med det här överhuvudtaget. Jag behöver nog få bekräftat om jag överhuvudtaget har talang för journalistik eller inte, så jag vet om det är någon idé att fortsätta på den här banan.

Tvivel, tvivel, tvivel! Åh denna prestationsångest, denna vånda och tortyr...

Men Gud så roligt på samma gång :)

Vi är några som pratat med varandra på skolan om det här att våra gymnasielärare höjde oss till skyarna som skribenter. Min lärare tyckte MVG var en alldeles för liten skala för mig. Om hon kunde skulle hon ha satt ett ännu högre betyg. Hon skrev i det sista mejlet innan sommaren att jag skulle bli skribent. Sååååå fiiina lovord.

Så kommer man till högskolan och journalistutbildningen och blir nertryckt i skorna och raskt har man fallit till marken från skribentheaven.

Nu undrar jag: Kan jag skriva? Ska jag skriva? Varför ska jag utsätta mig för denna ångest? Ljöööög gymnasielärarna för oss? Eller är det ett test från lärarna på högskolan? Vill de visa oss den verkliga världen, precis som deltagarna i Idol som först höjs till skyarna för att sedan stå där med skamsen blick och sloköron efter juryns bedömning. Så känns det på våra responsseminarier.

Jag veeet! Ta till dig kritiken och lär dig!!!! Visst gu va hurtigt! I vanliga fall gör jag ju det och kritiken bekommer mig inte. Men ens texter blir ju lite som ens små älsklingar som man absolut inte vill att någon annan ska kritisera. JAG får kritisera mina texter men inte någon annan!

Hahahaha.... fullt så allvarlig är jag inte. Känns som jag har PMS nu, och det får bara JAG säga och påpeka ingen annan. Dessa perioder känns det mesta tungt och jag tar åt mig för minsta lilla. När det är över rycker jag på axlarna och tänker att: ÄH! det va väl inte så jävla farligt.